Nu är det ensamvecka och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Det brukar alltid vara lite blandade känslor de första dagarna. Dels är det skönt att vara själv eftersom allt hinns med. Jag hinner både diska, tvätta, städa, plugga och hänga på stan, om jag vill. Men det är ju så fruktansvärt ensamt!
De första dagarna brukar funka utan problem...men sen...usch aj!
Livet som varannanveckabarnfri är inte så lysande när man väl har fått barn. Jag klagar inte...men saknaden efter aporna blir bara så stor ibland att man vill sätta sig ner och gråta! Ja, nästan i alla fall!
Även om de härligaste stunderna de jobbigaste dagarna då de är hemma kan vara när de ligger och sover så kan man i de ensammaste stunderna utan dem känna att man gett vad som helst för att ha två vildar lekandes hela lägenheten stormar!
Nu är det dock måndag och den känslan har ännu inte hunnit infinna sig!
Är bara lite orolig att storkillen kommer att hinna tappa sin lösa tand just den här veckan! Vill så gärna se hans stolta min när den väl trillar ut...aja, jag håller tummarna för min egen skull att den sitter väl förankrad i tandköttet ännu en vecka...men den var så himla lös...äsch nu oroar vi oss för andra saker i stället!
Skolfokusvecka var det ja!
Har tonvis med grejer att göra. Sjuklingen hann ju inte uträtta mycket vettigt föregånde vecka vilket innebär att det finns dubbelt att ta itu med denna...suck!
Ska köra igång lite Duffy nu, en lite softare variant av Amy Winehouse, ta tag i penna och skisspapper...försöka vara kreativ och skapande...såhär måndag morgon...ehhh...
Hej för nu!
Känner mig lite som katten på bilden...eh va, ska jag rita??? Och det lär bli en comic ritning...hoppas att deletern funkar...
